Starkt om livet efter diktaturen

Source Upsala Nya Tidning

György Dragománs Den vita kungen ger en inblick i vardagslivet under diktaturen, skildrad med både indignation och komik, skriver Tore Winqvist.

Tjugo år efter Sovjetimperiets fall är det fortfarande strid ström av böcker som belyser och analyserar vardagslivet under den s k realsocialismen i dess olika nationella varianter. En sådan roman, säkerligen självupplevd i sina grunddrag men med fritt fantiserad handling, är György Dragománs Den vita kungen. Den tilldrar sig någonstans i Rumänien under obestämd Ceausescu-tid men tangerar knappast de stora ledarna utan demonstrerar i stället på ett övertygande sätt hur själva diktaturmentaliteten slår igenom på basplanet, på skolor, arbetsplatser, i hem och “opolitiskt” umgänge.

Jagpersonen, den ungefär 12-årige Dsjata, berättar rappt och intensivt, på ett vardagligt men färgstarkt språk med lätt antydda drag av brådmogen tonåring, om ett antal viktiga episoder i sitt liv. Hans far förs bort till tvångsarbete vid Donaukanalen efter att ha skrivit under “en petition”, gänget på hans gata “krigar” på en veteåker mot en annan stadsdel, han själv deltar i en skyttetävling, hunsas och misshandlas av flera lärare och kamrater osv. Råheten och den hämningslösa aggressiviteten är genomgående drag hos de allra flesta, man boxar “skämtsamt” folk i magen och säger “jag ska slå ihjäl dig”, vilket oftast är att uppfatta som en bara måttlig överdrift. Ett samhälle byggt på hat och avund blir sådant oavsett om ideologin är av höger- eller vänsterextrem typ, förefaller det. Varje gnutta makt verkar där korrumperande, alltifrån “överkamraten”/politruken till de lite starkare mellanstadiekillarna. Frånvaron av äkta moraliska känslor skapar en destruktivitet som blossar upp i vandalism, butiksplundring och misshandel av den typ vi nu ser i stadsdelar som Rosengård och Gottsunda.

Dragománs upprörande skildring av hur diktatursystemet skapar en självklar tuffhet på alla nivåer är sammanvävd med en helt annan ambition, den att underhålla med en rad tidlösa men här ovanligt långtgående pojkstreck, ett slags Bombi Bitt-historier om smygande i tunnlar, blåsrörspilar etc. Författaren är skicklig i båda genrerna men mest övertygande när han skenbart oberörd avslöjar det gamla systemets brutalitet.
Dragomán tillhör den ungerskspråkiga minoriteten i Rumänien och flyttade som 15-åring till Ungern, som nog var en aningen mildare variant av samma grundideologi. De etniska motsättningarna sysslar han emellertid inte alls med, vilket nog gör den här romanen mer allmängiltig; synvinklarna och episoderna är skiftande nog ändå. Den här författaren kan vi nog vänta oss fler energiska och läsvärda verk av.
Av: Tore Winqvist