Pia Ingström interviewed me att the Götteborg Book Fair. Source: Hufvudstadsbladet.

Romanen är en berättelse om mina värsta rädslor, de som inte blev verklighet men som väldigt lätt kunde ha blivit det, säger György Dragomán.

György Dragománs roman Den vita kungen kan först te sig som en typisk barndomsskildring, med farliga pojkstreck och ett förundrat barnperspektiv på de vuxnas konflikter.

Men strax inser man att den varma relationen mellan mor och son som lever tillsammans och väntar på att pappa skall komma hem omges av koncentriska cirklar av skräck. Pojklekarna är livsfarliga, de vuxna brutala och totalt oberäkneliga, det omgivande samhällets atmosfär präglas av ett intrikat och allestädes närvarande hot.

– Min mor lärde mig när jag var liten att jag skulle rita bilder av mina mardrömmar för att oskadliggöra dem. Sen kom det för mig i tonåren att jag skulle kunna göra berättelser av min rädsla, säger György Dragomán. När han berättar om sin barndom förmedlar han en stark bild av en kärleksfull, kultiverad familj infattad i ett monstruöst samhälle. Fadern var tandläkare och universitetslärare men skrev noveller på fritiden, modern var lärare och bibliotekarie.

– Våra föräldrar gjorde allt som stod i deras makt för att ta väl hand om mig och min lillebror. De var exceptionella människor, de var starka och älskade varandra. Mor har alltid skrattat mycket. När det var som värst kunde hon säga: “Vi har inget kvar att förlora, men vi kan åtminstone skratta.”

“… ibland är du bara deras jobb”. I verkligheten skickades György Dragománs far, i motsats till romanpersonens pappa, inte till arbetsläger för dö av det hårda abetet. I stället fick han uppfostra sina söner i det bisarra samhälle som var 70- och 80-talets Rumänien. “Vi hade sån tur” säger Dragoman flera gånger när han beskriver uppväxten som gjorde honom till författare. Ordet “surrealistiskt” är ett annat ord som återkommer, och så en liten stamning som drar över hans omsorgsfulla engelska då och då, och ett försiktigt leende som bryter den lite formella och försiktiga fasaden.

– När jag var tre år och började gå på dagis sa min far att jag inte skulle tro ett ord av vad de lärde mig där, och aldrig berätta för någon utanför familjen vad vi talade om hemma. När jag var elva hade vi ett högtidligt far-och-son-samtal, men inte om flickor och sånt, utan om nånting som far ansåg vara en oundviklig händelse som jag måste förberedas för. När man fyllde 16 blev man nämligen lovlig för säkerhetspolisen, då kunde de ta en till förhör och tvinga en att samarbeta som spion och angivare i den egna familjen. Så pappa ville att jag skulle ha tid att förbereda mig, han berättade att det där skulle ske om några år, han gav mig råd om hur jag borde svara på deras frågor och sa att jag inte skulle vara rädd. Och så övade vi.

György Dragománs far hade själv gått igenom det här som 16-åring. Han hade vägrat att samarbeta med säkerhetspolisen och hotat med självmord om han blev tvingad. Hotet bet, eftersom självmord officiellt inte förekom i Rumänien.

– Far sa alltid: “Var inte rädd. Kom ihåg att de är byråkrater innerst inne, och ibland är du bara deras jobb”.

Ungerskan fara och skydd. György Dragomán är född 1973 i det ursprungligen ungerskspråkiga Rumänien, i staden Maros Vásárhely, som en gång varit det österrikiska Neumarkt och under hans uppväxt hastigt höll på att bli ett helrumänskt Tirgu Mures. I familjen Dragomán talade man ungerska, och språket var både en riskfaktor och ett skydd.

– Rumänskan tog allt mera över på stan och i skolan, och på 80-talet började det verka som om man förberedde en språklig utrensning av något slag. Det förekom trakasserier av ungerskspråkiga och signaler att det var dags att söka utresetillstånd till Ungern. Mor uppmanade mig alltid att lämna Rumänien så fort jag blev vuxen, far sa att han kommer att vara den sista som lämnar sitt hem. Men jag behövde aldrig fatta något eget beslut, för 1986 avsattes far från sitt arbete vid universitetet. Han undervisade på rumänska och ungerska i odontologi, och anklagades för att gynna sina ungerska studenter. Sen segade vi oss fram i några år, levde på ingenting, sålde hälften av vårt bibliotek på 4 000 volymer, fick besök av Securitate då och då, och väntade på våra pass. När jag var 15 flyttade vi till Szombathely i Ungern. Vi hade väldig tur, det kunde väldigt lätt ha slutat annorlunda för oss.

Men ungerskan hade också fungerat som ett skydd för familjens integritet, säger Dragomán. Den var en mental frizon, opåverkad av det omgivande samhällets vansinne. Därför kan han i dag skriva utan den kamp med ett lögnbesmittat och motsägelsefullt språk som en del rumänska författare i dag säger sig vara inbegripna i.

Ryktesterror. Den rumänska stämningen i Den vita kungen är väldigt påtaglig – det surrealistiska och samtidigt sadistiska hot som just Securitate tycks ha spridit effektivare än någon annan säkerhetspolis i det forna Östeuropa. Där finns också hänvisningar till en kärnkraftsolycka som för tankarna till Tjernobyl 1986. Men Dragomán ville inte tids- och platsbestämma sin bok.

– Jag ville inte hänga upp mig på research och vara tekniskt beroende av verklighetens datum och kronologier. Romanen handlar ju om en tid och ett samhälle då det som hände inte tedde sig riktigt verkligt och ibland inte heller var det.

Securitate arbetade med direkt terror och våld, abortförbudet och svårigheten att få tag på preventivmedel var ett konkret hot mot kvinnors kroppar och det rådde en utbredd våldtäktsrädsla. Lika viktig var den oupphörliga ryktesspridningen för att kontrollera folks liv genom paranoia och illojalitet. Vad som helst kunde vara sanning eller lögn, vem som helst kunde vara förrädare.

– Vår snälla grannfru som barnvaktat mig många gånger fördes bort, och det sades att hon mördat en massa barn. Jag blev fundersam och frågade mamma om det var sant, och hon berättade för mig att grannfrun hjälpt kvinnor att göra abort, så då fick jag tidigt lära mig om det också. Vi var alltid rädda, det gick rykten om pogromer mot ungrare, om mystiska bilolyckor som inte var olyckor, om naturliga dödsfall som inte var naturliga.

Och de skrämda undersåtarna svarade med samma mynt.

– Det gick historier om att när Ceausescu besökte någon by så målades gräset grönt för att behaga honom, fast det redan hade vissnat. Och att det fanns bara 100 kor i Rumänien, men att dessa samma kor fraktades land och rike runt för att representera den blomstrande mejerinäringen när diktatorn kom på besök. Rumänsk tv visade inte så mycket annat än nyheter om C:s göranden och låtanden, så där satt man sen och försökte få syn på bekanta kor i nyhetsinslagen om hans lantgårdsbesök.

György Dragománs första roman handlade om en man som utför ett folkmord, och titeln skulle i översättning lyda “Förstörelsens bok”. Den tredje liknar lite grann Den vita kungen till sitt tonfall, säger han. Den nya boken handlar om en liten pojke som förs till en diktators palats för att där delta i repetitionerna av en pjäs som skall uppföras på dennes födelsedag.

I dag bor György Dragomán i Budapest, och när han inte skriver romaner arbetar han som frilansande översättare från engelska och tyska. “En kärlekshistoria som pågick i flera år” kallar han arbetet med att översätta Becketts Watt till ungerska.

– Det ungerska ordet för frilans betyder ordagrant “fri simmare”, och det är träffande tycker jag, för man kan ju väldigt lätt sjunka, säger han med ett blygt leende när vi skiljs åt.

PIA INGSTRÖM