At the Göteborg Bookfair I talked with Bodil Zalesky. Source: Salongen and Ny Tid.

Av:
Bodil Zalesky

Den transsylvansk-ungerske författaren György Dragomán var gäst på bokmässan i Göteborg i år med anledning av att den svenska översättningen av genombrottsromanen ”Den vita kungen” just kommit ut. Romanen skildrar livet i en diktatur bakom järnridån genom en elvaårig pojkes röst.

Under mässan hade jag privilegiet att få ställa några frågor till Dragomán:

Din roman ”Den vita kungen” har alldeles nyligen kommit i svensk översättning. När jag läste den fäste jag mig särskilt vid huvudpersonen Dsjatas röst. Hans röst håller liksom samman hela romanen och präglar den. När du skrev romanen byggde du den då kring Dsjata eller utgick du från en historia du ville berätta?

Det började med att jag hörde en röst, en röst som överraskade mig. Min första bok var helt annorlunda än den här och jag ville att den här nya skulle ha formen av en monolog. Jag såg ett TV-program – egentligen tittar jag nästan aldrig på TV – där en rumänsk målvakt berättade om ett mycket underligt fotbollsspel, han sa att målvakterna var tillsagda att akta sig för att röra vid bollen för den var full av radioaktivitet från marken. Den meningen, den här absurda meningen, stannade i mitt medvetande och jag visste att jag ville skriva en bok om den, men jag visste inte hur. Sedan hörde jag i mitt huvud den här barnrösten säga meningen och jag förstod att det var den rösten som skulle bära romanen, för bara ett barn skulle kunna tro på något så absurt. Så jag hade en röst och jag hade en berättelse och jag började skriva väldigt snabbt. Först av allt skrev jag det tredje kapitlet ”Domedag”, det om fotbollsmatchen. Annars brukar jag skriva mycket långsamt, men det här kapitlet skrev jag på några dagar. Jag hörde den här barnrösten som talade i långa långa meningar. Nästa kapitel var ”Musik” som är det femte i boken. Sedan skrev jag ”Present” som kanske är det tionde kapitlet. Så jag hade plötsligt tre historier och jag visste att den här rösten skulle stanna hos mig. Och jag visste att det skulle bli en roman. Det var väldigt märkligt för jag hade egentligen inget händelseförlopp klart för mig. Och jag skrev kapitlen i en helt annan ordning än den de har i boken nu, men jag visste att det skulle gå att genomföra det här. Den här rösten var så stark att den överraskade mig med sin styrka. Jag hade viss kontroll över det som skulle hända, men jag hade ingen kontroll över den här berättarrösten. Det var verkligen som att höra den. Dsjata talar ofta i mycket långa meningar, så det var inte alltid lätt för mig få grepp om det rösten sa. Ibland kunde det ta en månad att fånga in en sådan här mening, så det var inte lätt att skriva. Då och då försökte jag använda min egen röst från den åldern, men det gick inte och Dsjata var också mycket modigare än jag.

Nu har du på sätt och vis redan svarat på den här frågan, men jag ställer den ändå, för kanske har du något att tillägga: Trots mörkret och våldet som präglar händelserna boken finns det ändå mycket ljus och lätthet i den. Var det din avsikt från början eller var det Dsjatas röst och personlighet som förde dig dit nästan oberoende av dina egna val?

Jag ville inte skriva en dyster eller trist bok. Vem vill det förresten? Men å andra sidan är jag inte särskilt optimistisk, så jag visste att fanns en risk att det kunde bli en dyster bok. Jag ser alltid mörkret. Men det här barnperspektivet gjorde att mörket skingrades. Barnet hittar en väg att överleva också under de hemskaste omständigheter. Barnet leker även om det ibland leker grymma lekar. Lekfullheten finns där trots allt. Jag visste att Dsjata var elva år och det är en intressant ålder. Du är inte riktigt ett barn längre och tror inte på under men du kan ännu se undren.

Det första som slog mig i boken var Dsjatas röst. Det andra var våldet. Det finns oerhört mycket våld i romanen, våld från starka mot svaga och våld mellan svaga. Bygger det här draget i romanen på upplevelser från din egen barndom?

Våldet fanns överallt, fast kanske inte alltid lika markant som i boken. Jag minns att vi slogs mycket och att lärarna slog oss. Men ibland är hotet om våld värre än våldet självt, för efter att slaget träffat är det över, men väntar du på det och det aldrig kommer finns skräcken där hela tiden. Våldet var alltid närvarande. Och vi slogs mycket i skolan mellan gängen och en dag bestämde vi att vi skulle slåss med hammare, så vi tog med oss hammare till skolan, men sedan använde vi dem inte. I romanen har jag låtit slagsmålen bli grövre. Men en intressant sak är att jag har träffat folk från olika delar av Rumänien som läst romanen och som säger att de känner igen just det här fruktansvärda våldet från sin barndom. ”Just så var det”, säger de. En av dem frågade mig om mina vänner från den tiden fortfarande är i livet och så sa han att flera av hans barndomsvänner blivit ihjälslagna. Jag själv har alltså inte upplevt den här graden av våld direkt, fast jag bröt handen ett par gånger i slagsmål. Samhället i sig var fullt av våld och det fanns hot överallt. Man talade till exempel mycket om ”kampen för fred”, ”den stora kampen för fred”, ”landets kamp för fred” – hela tiden kamp. Våldet satte sin prägel på allt och man blev lätt en del i hackordningar av olika slag. Man slog dem som var svagare än man själv. Man var rädd för det, men man gjorde det ändå.

Vill du genom den här romanen med ett barn som huvudperson visa att i en diktatur är alla eller åtminstone dess offer i samma position som ett barn, alltså att livet i en diktatur är som en barndom med negativa förtecken, en extrem hjälplöshet och en ständig osäkerhet inför vad som ska komma härnäst?

Jag hade tur som fann den här barnrösten. Alla förlorar någon gång sin far och du har ingen som kan försvara dig. Ja, det är sant, i en diktatur behandlas man som ett barn. Du måste följa reglerna, men du känner inte till reglerna. Alla är som barn, som faderlösa barn, för det finns ingen som kan försvara oss.

Tycker du att det kan finnas något i en diktatur som lämnar plats för ett slags motkraft, ett slags frihet inne i fängelset? Kan det var något sådant som ger Dsjata hans styrka?

Jag skulle inte kalla det ”frihet”. Det ger dig en desperat känsla av overklighet. Du märker att det är skumt spel utan riktiga regler. Allt är overkligt, allt är surrealistiskt. Ingenting spelar någon roll. Det ger dig en känsla av anarkistisk frihet, som jag inte skulle kalla verklig frihet utan det är en destruktiv frihet. Man ljuger, man mutar, man kringgår regler. Jag har aldrig träffat någon som verkligen trodde på systemet. Alla lekte den här stora låtsasleken. Man sa till exempel att lagarna skapats för det ljuva nöjet att bryta emot dem. Man ljög och fuskade, man gav upp sin ärlighet och sin moral och man visste själv att man var korrumperad och man drevs längre och längre. Systemet lekte med detta och utnyttjade det ofta: ”Du har fuskat och mutat, då kan du också spionera på andra. För du är ändå inte någon hederlig människa längre.” På det här viset underminerades människors moral steg för steg och man visste inte längre vad som var rätt och som var fel. Och det är farligare än allt annat.

Den här romanen utspelar sig i Rumänien under Ceauşescu-eran, förmodligen till största delen i Transsylvanien. Det förekommer ungerska och rumänska namn och Donaukanalen och Donaudeltat nämns till exempel, men landsskapet är vagt tecknat och det förekommer inga andra geografiska namn än just dessa två. Varför har du valt att göra så här?

Jag visste att jag inte kunde skriva en roman som är i detalj historiskt korrekt. Jag hade en röst och jag hade en berättelse. Och skulle jag till exempel säga att detta hände 1986 i Rumänien, så skulle det inte stämma eftersom det finns saker i romanen som pekar i andra riktningar. Och jag ville vara fri från sådant. Exempelvis talas det i romanen om en kärnkraftskatastrof och då vet man att det är fråga om Tjernobyl, men jag talar också om arbetslägren vid Donaukanalen och de fanns inte längre vid den tiden, så där stämmer det inte historiskt. Jag ville inte skriva en historisk roman utan en roman som stämmer på ett pyskologiskt plan. Och sedan hade det behövts en mängd efterforskningar för att skriva en historisk roman. Jag är inte någon historiker och egentligen tror jag inte på historien och jag kan förklara varför för dig: I Rumänien ändrades historien ständigt. Jag minns från skolan, man pratade om rumänska kungar med olika tillnamn. En dag kom rektorn och sa att alla rumänska kungar från den dagen skulle ha tillnamnet ”den store”. Man bytte till exempel namn på en kung som levde för sexhundra år sedan och historien ändrades. Efter många upplevelser av det här slaget så har historia för mig blivit till fiktion.

För mig – och säkert för en del andra – framstår ofta den östeuropeiska litteraturen av idag som mer dynamisk och spännande än den som skapas i den västra delen av vår världsdel. Har du något att säga om detta?

Det är svårt för mig att ge något bra svar här, men kanske kan det bero på att vi i östra Europa ännu inte på allvar har tagit itu med vårt förflutna och det finns nu ett stort behov av att göra detta. Det finns fortfarande hemligheter där och hemligheter lockar.

Jag har läst att du också är översättare och att du har översatt Joyce och Beckett till ungerska. Kan du berätta lite om skillnaden mellan ditt arbete som översättare och ditt arbete som författare?

Jag började översätta väldigt tidigt – skriva började jag i och för sig redan som trettonåring men inte på allvar riktigt – och jag visste att översättandet skulle bli en bra skola för mig. Jag började med några noveller av Singer. När man översätter kommer man mycket nära texten och man lär sig i detalj hur den är uppbyggd. Jag såg översättning som en typ av närläsning, den närmaste läsning man kan tänka sig faktiskt. Jag ville förstå hur fiktion fungerar och jag ville lära mig skriva själv. När jag sedan började skriva mina romaner så arbetade jag ett tag så att jag skrev på förmiddagen och översatte på eftermiddagen. Men när jag började översätta Beckett gick det inte att göra så här, utan jag fick under en tid helt ägna mig åt översättandet. Att skriva själv och att översätta är två mycket olika saker, även om man kan lära sig en del av det ena för det andra. Det är mycket lättare att översätta för texten finns där och jag avundas alltid mig själv som översättare när jag skriver något eget. Det är mycket svårt att översätta, men när undret inträffar kan det ibland vara lätt och texten finns där alltid och skulle du avbryta ditt översättande av en bok, så kan någon annan ta vid. En sådan möjlighet finns inte när man skriver själv. Den viktigaste och svåraste frågan när jag skriver en bok är om jag kan slutföra den, om de två år jag exempelvis lagt ner ska bära frukt eller ej. Jag har hittills alltid slutfört det jag påbörjat, men i förväg kan jag ändå aldrig veta om jag ska lyckas.