This is the first chapter from the Swedish translation of my novel The White King.

Väckarklockan stoppade jag in under kudden kvällen innan så att bara jag skulle höra när den skrällde, utan att mamma vaknade, men jag var vaken innan den ens hade hunnit ringa, så mycket såg jag fram emot överraskningen. Jag tog min förnicklade kinesiska ficklampa från skrivbordet, plockade fram väckarklockan under kudden och lyste på den, den var kvart i fem. Jag tryckte ner knappen så att den inte skulle ringa, tog kläderna som jag hade hängt över stolsryggen och klädde snabbt på mig men aktade mig hela tiden för att åstadkomma något buller. När jag drog på mig byxorna råkade jag sparka till stolen men som tur var välte den inte, stötte bara emot bordet. Dörren till mitt rum öppnade jag också försiktigt men jag visste att den inte skulle gnissla för jag hade smort gångjärnen med smörjolja dagen innan. Jag gick bort till skänken, drog mycket långsamt ut den mittersta lådan, tog den stora tillskärarsaxen som mamma brukade klippa mig med, sedan vred jag om yalelåset på ytterdörren och gick ut mycket tyst. Före den första trappavsatsen sprang jag inte ens, inte förrän där började jag rusa nerför trappan. När jag kom ut utanför huset hade jag hunnit bli alldeles varm och gick mot den lilla parken, för där, i rabatten bredvid brunnen, växte de vackraste tulpanerna i staden.
Då hade vi redan varit utan pappa i över ett halvår, fast han egentligen bara skulle resa bort på en vecka till en forskningsstation vid havet i ett mycket angeläget ärende, och när han tog avsked av mig sa han att han tyckte det var så synd att han inte kunde ta mig med, för vid den tiden, på senhösten, var havet verkligen en oförglömlig syn, mycket ilsknare än på sommaren, det gick i väldiga, gula vågor, idel vitt skum så långt ögat nådde, men det gjorde ingenting, han lovade att när han kom hem skulle han ta med mig dit och visa mig, han begrep inte hur det hade gått till att jag hade hunnit bli över tio år utan att ha sett havet. Det spelade ingen roll, vi skulle ta igen det och allt annat som vi behövde ta igen, man behövde inte ha bråttom, det skulle bli gott om tid för allt för vi hade hela livet framför oss, det var pappas älsklingsuttryck. Jag begrep aldrig riktigt vad det betydde och när han sedan inte kom hem funderade jag också mycket över det, och avskedet kom jag också ofta att tänka på, den där sista gången jag såg honom när hans kolleger kom och hämtade honom med en grå skåpbil. Jag kom hem från skolan just när de skulle åka och hade inte den sista lektionen, naturkunskap, blivit inställd skulle jag inte ha träffat dem, de höll just på att stiga in i skåpbilen när jag kom och hade väldigt bråttom. Pappas kolleger ville inte ens låta honom prata med mig, men pappa sa till dem på skarpen att de inte kunde göra så, de hade ju själva barn, fem minuter mer eller mindre spelade ingen roll, och då ryckte en av hans kolleger, en lång, vithårig man i grå kostym, på axlarna och sa att för hans del gick det bra, fem minuter spelade faktiskt ingen roll nu, ja, och då kom pappa bort till mig och ställde sig framför mig, men han klappade mig inte, och kramade mig inte heller, utan höll hela tiden i sin jacka, tryckte den mot sig med båda händerna, och det var då han sa det där om havet, att de behövde honom omedelbart på den där forskningsinstitutionen, en vecka skulle han vara där, lite längre om situationen var mycket besvärlig, tills han hade fått ordning på saker och ting, och sedan berättade han lite mer om havet, men då kom hans långe gråhårige kollega fram till oss och lade handen på pappas axel och sa, kom nu doktorn, de fem minuterna har gått, nu måste vi åka för annars missar vi planet. Då böjde pappa sig ner och pussade mig på pannan, men kramade mig gjorde han inte, och han sa att jag skulle ta hand om mamma och vara en snäll pojke, för nu var det jag som var mannen i huset, och jag sa, javisst, jag skulle vara snäll, och han skulle själv vara rädd om sig, och då tittade hans kollega på mig och sa, var inte orolig, grabben, vi ska nog ta hand om doktorn, och så blinkade han. Sedan öppnade han sidodörren på skåpbilen åt pappa och hjälpte honom in, chauffören startade motorn under tiden och så fort dörren slog igen bakom pappa körde de iväg. Jag tog upp min skolväska och vände mig om och gick mot trapphuset, för jag hade skaffat en ny spelare till mitt knappfotbollslag och ville pröva om den verkligen gled lika bra på vaxduk som på papp, jag stannade inte där och vinkade inte heller, och jag tittade inte efter skåpbilen, jag väntade inte tills den hade försvunnit vid slutet av gatan. Jag minns tydligt pappas ansikte, det var orakat och luktade cigarett, han verkade vara mycket, mycket trött, och hans leende var så där snett. Jag har funderat mycket på det men jag tror inte att han anade på förhand att han inte skulle kunna komma hem.
En vecka senare fick vi bara ett brev från honom, han skrev att situationen var mycket allvarligare än de hade räknat med, av statssäkerhetsskäl kunde han tyvärr inte ge några detaljer men han var tvungen att stanna ett tag till, om allt gick bra skulle han kanske få en eller två dagar ledigt om ett par veckor, men tills vidare behövdes han vartenda ögonblick. Sedan dess har han skickat ett par brev till, så där var tredje eller fjärde vecka, och i alla står det att nu kommer han snart hem. Men sedan kunde han inte komma till jul heller, och på nyårsafton väntade vi också förgäves, och vi var redan inne i april och nu kom det inte några brev längre, och jag började tro att pappa faktiskt hade flytt till utlandet, som en av mina klasskamraters, Egonkas, pappa som simmade över Donau och gav sig av till Jugoslavien och därifrån till väst, men sedan dess har de inte hört något från honom, så de vet inte om han lever över huvud taget.
Jag gick på baksidan, bakom hyreskasernerna, för jag ville inte stöta på någon, jag ville inte gärna att någon skulle fråga vart jag var på väg så tidigt på morgonen. Vid brunnen fanns lyckligtvis ingen så jag klev över kedjan in i rabatten, bland tulpanerna, och tog fram den stora saxen och började klippa av blommorna, jag klippte av stjälkarna allra längst ner, vid marken, min mormor sa en gång att ju längre ner man skar av tulpanstjälkarna, desto längre höll blommorna, det var bäst att klippa av alltihop med blad och allt. Först hade jag bara tänkt klippa tjugofem stycken, men någonstans vid femton räknade jag fel, så jag bara klippte den ena efter den andra. Min jacka var alldeles blöt av dagg, byxorna också, men jag brydde mig inte om det, jag tänkte på pappa, på att han också måste ha gjort så här, han måste också ha klippt tulpanerna på det här sättet varje vår. Mamma har berättat en massa gånger att pappa gav henne tulpaner när han friade, att han uppvaktade henne med tulpanbuketter, och deras bröllopsdag firade han också alltid med tulpaner, varje sjuttonde april överraskade han henne med väldiga buketter. På morgonen när hon vaknade stod alltid blommorna där och väntade på köksbordet, och jag visste att just idag var det deras femtonde bröllopsdag, och jag ville att mamma skulle få en större bukett än hon någonsin hade fått. Jag klippte av så många tulpaner att jag knappt orkade hålla dem ordentligt längre, när jag försökte trycka blommorna mot mig gled buketten isär så jag lade dem på marken, skakade av daggdropparna från saxen och fortsatte att klippa den ena stjälken efter den andra. Under tiden tänkte jag på pappa, på att han säkert också hade klippt blommor med den här saxen. Jag tittade på min hand och försökte föreställa mig pappas hand, men det gick inte, jag såg bara min egen, tunna vita hand, mina fingrar i saxens slitna metallöglor. Då var det plötsligt en gammal farbror som skrek åt mig att vad var det jag höll på med, jag skulle genast komma bort till honom, trodde jag att jag bara kunde klippa av blommorna så där hur som helst, jag skulle veta att han skulle kalla på polis, och då skulle jag hamna på uppfostringsanstalt, och det var där jag hörde hemma. Jag tittade bort mot honom och lyckligtvis var det ingen jag kände så jag skrek åt honom att han skulle hålla käften, att stjäla blommor är inget brott. Sedan stoppade jag ner saxen i fickan, lyfte upp tulpanerna från marken med båda händerna, ett par blommor blev liggande kvar, och så hoppade jag ut ur rabatten på andra sidan. Jag hörde att han ropade efter mig att jag borde skämmas som pratade på det viset, men det spelade ingen roll, han hade skrivit upp numret på min skola, men jag såg mig inte ens om, för jag visste att han inte hade kunnat skriva upp det för jag hade med avsikt tagit på mig jackan som inte hade något skolnummer fastsytt. Så jag sprang hemåt, blommorna höll jag med båda händerna för att de inte skulle brytas, tulpanhuvudena slog mot varandra, då och då nuddade de vid mitt ansikte, de breda bladen susade och prasslade, det luktade som när man klipper gräs, fast mycket starkare.
När jag hade kommit upp på fjärde våningen stannade jag utanför dörren och hukade mig ner och lade ner blommorna på dörrmattan, sedan reste jag mig och låste försiktigt upp dörren, klev över blommorna och bara stod där i den mörka hallen och lyssnade. Mamma hade lyckligtvis inte vaknat än, så jag bar ut alla tulpanerna i köket och lade dem på köksbordet, gick in i skafferiet, tog den största gurkburken under hyllan, bar bort den till kranen, fyllde den med vatten och ställde den mitt på köksbordet. Sedan stoppade jag ner tulpanerna, de var så många att de inte ens fick plats i burken, det blev ungefär tio över och dem lade jag i diskhon. Sedan gick jag bort till bordet och försökte rätta till buketten så gott jag kunde, men det blev inte särskilt bra, alla bladen gjorde att tulpanerna stod ganska hullerombuller, en del var för korta, en del för långa och jag såg att jag skulle bli tvungen att klippa stjälkarna till samma längd om buketten skulle se någorlunda ut. Då kom jag att tänka på att jag kunde ta den stora tvättgrytan i skafferiet, den skulle alla blommorna få plats i, och jag kanske inte skulle behöva klippa av stjälkarna heller. Så jag gick bort till skafferidörren igen, öppnade den, böjde mig ner och drog fram grytan under hyllan, ja, och då hörde jag att köksdörren öppnades, och jag hörde mamma fråga, vem är det, är det någon här? Hon såg mig inte eftersom skafferidörren dolde mig, men jag såg genom dörrspringan att hon stod där. Hon hade sitt långa vita nattlinne på sig och var barfota, och jag såg hennes ansikte när hon fick syn på tulpanerna. Hon blev alldeles vit och lutade sig med ena handen mot dörrkarmen, munnen öppnade sig och jag trodde att hon skulle le men hennes ansikte såg mer ut som om hon tänkte ropa, eller skrika, som om hon vore väldigt arg, eller hade väldigt ont någonstans. Hon riktigt visade tänderna och ögonen smalnade också, och jag hörde att hon andades väldigt tungt. Och då såg hon sig långsamt omkring i köket, och när hon fick syn på den öppna skafferidörren släppte hon taget om dörrkarmen och strök håret ur ansiktet och drog en djup suck och frågade, är det du, min pojke, och då sa jag ingenting, bara gick ut ur skafferiet och stannade vid köksbordet och sa att jag hade velat överraska henne, och att hon skulle vara snäll och inte bli arg. Jag ville inget illa, jag hade gjort det bara för att pappa hade sagt åt mig att så länge han inte var hemma skulle jag vara mannen i huset. Och då såg jag att mamma försökte le, men det syntes på ögonen att hon fortfarande var väldigt ledsen, och hon sa att hon inte var arg, hennes röst var alldeles djup och skrovlig, hon var inte arg och hon tackade så mycket, och när hon sa det kom hon fram till mig och kramade mig, men inte som hon brukade, utan mycket, mycket hårdare. Hon tryckte mig intill sig väldigt hårt, som hon gjorde en gång när jag var sjuk, och jag kramade henne också och jag tryckte också hårt. Jag kände genom mina kläder och nattlinnet att hennes hjärta bankade, och jag kom att tänka på tulpanerna, på hur jag hade stått på knä i parken och klippt av den ena tulpanen efter den andra, och jag kände att mamma kramade mig ännu hårdare, och jag kramade också henne ännu hårdare. Min näsa var fortfarande full av tulpanlukten, av den där gröna, starka gräslukten, och då kände jag att mamma darrade till och jag visste att hon strax skulle börja gråta. Jag ville det inte men jag kunde inte släppa henne, bara krama henne hårt, och jag hade velat säga att hon inte skulle vara ledsen, att det inte var någon fara, men jag kunde inte säga något. Jag kunde inte öppna munnen alls, ja, och då ringde någon plötsligt på dörren, lade sig hårt på ringklockan, den skrällde högt och länge, en gång, två gånger, tre gånger, och då kände jag att mamma släppte mig, hon blev plötsligt på något vis kall i hela kroppen, och då släppte jag henne också och sa att hon skulle vänta för jag skulle gå och se efter vem det var.
Medan jag gick bort till dörren tänkte jag att det säkert var polisen, för den där mannen i parken hade kanske trots allt känt igen mig och anmält mig, och nu var de här. De hade kommit för att hämta mig för att jag hade förstört allmän egendom och plockat tulpanerna, och då tänkte jag att man borde kanske inte öppna dörren, men klockan ringde hela tiden, skrällde mycket högt, och de hade börjat knacka också, så jag sträckte ändå fram handen, tog tag i yalelåset och öppnade.
Det var inte polisen utan pappas kolleger som stod utanför dörren, de som jag hade sett honom åka iväg med den där gången. Jag blev så förvånad att jag inte kunde få fram ett ord. Då tittade den långe gråhårige på mig och frågade om min mamma var hemma och jag nickade, och jag kom att tänka på att pappa nog hade skickat med dem en present till bröllopsdagen, och jag tänkte just säga, stig in, för mamma kommer att bli mycket glad. Men innan jag hann säga något röt den gråhårige åt mig att hörde jag inte att han frågade något? Då sa jag att ja, hon var hemma, och då började den andre, den kortare av dem, också att prata och sa att i så fall tänkte de komma in nu. Och så knuffade han undan mig från dörren och de klev faktiskt in båda två och blev stående i hallen. Då frågade den korte vilket som var mammas rum, och jag sa att mamma var i köket och jag gick i förväg och sa, pappas kolleger är här, de har säkert ett brev med sig, eller också har han skickat någon present. Mamma höll just på att dricka vatten ur muggen med långt öra som vi brukar fylla kaffekokaren med, och hennes hand hejdade sig mitt i rörelsen, hon såg på mig och sedan förbi mig, på pappas kolleger och jag såg att hennes mun hårdnade, som när hon är väldigt arg. Och hon frågade pappas kolleger mycket högt vad de hade här att göra och smällde ner muggen på bänken så hårt att allt vatten som var kvar skvätte ur, och så sa hon att de skulle ge sig iväg. Men då hade båda två redan följt efter mig ut i köket. Den långe gråhårige hälsade inte ens utan frågade mamma direkt, hur är det, har ni inte ens talat om det för pojken, och då skakade mamma på huvudet och sa, det har ni inte med att göra. Men den långe gråhårige sa att det var inte bra, för förr eller senare får han ändå reda på det, sånt här är det bäst att klara av genast, för lögn föder lögn, och då skrattade mamma till och sa, ja, ni är ju sannerligen vänner av sanningen, och då röt den lille åt mamma att hon skulle hålla mun. Och mamma blev faktiskt tyst, och den gråhårige ställde sig framför mig och frågade, lille vän, tror du fortfarande att vi är din pappas kolleger? Och då sa jag ingenting men jag kände att jag blev kall i hela kroppen, som på gymnastiktimmarna när vi har haft tidtagning och man måste böja sig fram för annars får man inte luft. Och då log den gråhårige mot mig och sa att då skulle han tala om för mig att de var inte pappas kolleger utan från säkerhetspolisen och att pappa var arresterad därför att han hade deltagit i statsfientliga aktiviteter. Så jag skulle nog inte få se honom på en tid, till på köpet på en mycket lång tid, för pappa var och grävde vid Donaukanalen. Visste jag vad det betydde, det betydde att han var i arbetsläger, och så arbetsskygg som han var skulle han inte klara det särskilt länge, så därifrån skulle han aldrig komma tillbaka. Det var möjligt att han inte ens levde längre, och när han sa det ryckte mamma åt sig muggen från bänken och dängde den i golvet så att den gick i bitar, och då avbröt sig officeren och det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa mamma att det fick vara nog, nu fick de sluta med det där, ville de ta henne också så fick de göra det. Men mig skulle de lämna ifred, för jag var bara ett barn, fattade de det, mig skulle de lämna ifred, och de skulle tala om vad det var de ville, de skulle tala om vad de hade här att göra.
Då sa den lille att de bara hade haft vägarna förbi, och när de nu ändå var här tänkte de att de kunde se sig om lite, kanske kunde de hitta något intressant i doktorns rum.
Då frågade mamma om de hade någon husrannsakningsorder, och den långe gråhårige officeren log mot mamma och sa, här behövs ingen order för varenda småsak. Det gjorde väl ingenting om de såg sig om lite, han trodde inte att vi hade något alls att gömma.
Då sa mamma mycket högt att det hade de ingen rätt till, de skulle försvinna härifrån, ge sig av med en gång. För om de inte gjorde det skulle hon genast gå och ställa sig utanför stadshuset, klädd som hon var nu, och börja sittstrejka, hon skulle offentligt kräva att hennes man blev frisläppt. Vad var det för sätt att han hade hållits fången i över ett halvår utan rättegång och dom, hur det här landet än såg ut hade vi fortfarande en konstitution. Vi hade fortfarande lagar, och för en husrannsakan krävdes det fortfarande en order, så antingen fick de visa den eller ge sig av.
Då log den gråhårige officeren mot mamma och sa att den där stridslystnaden klädde henne mycket bra, och att min pappa säkert saknade henne mycket där borta vid Donaukanalen, för hon var verkligen en underbar kvinna, synd att de aldrig skulle träffas mer.
Då rodnade mamma, hon blev alldeles röd i ansiktet och jag såg att hon blev spänd i hela kroppen, så jag trodde att hon genast skulle gå fram till den gråhårige officeren och ge honom en örfil. Jag tror att jag aldrig förr hade sett henne så arg, och då började mamma faktiskt gå, fast inte mot officeren utan rakt mot ytterdörren som hon öppnade, och hon sa att nu var det nog, ut, de skulle omedelbart försvinna ur hennes hus, för gjorde de inte det skulle hon ringa sin svärfar nu genast. De visste mycket väl att han hade varit partisekreterare och även om han var pensionerad hade han ändå fortfarande tillräckligt många kontakter för att se till att få dem omplacerade till trafikavdelningen för det som de hade haft för sig här, så ville de sitt eget bästa skulle de ge sig av. Det här sa mamma på ett sådant sätt, så hårt, att till och med jag nästan trodde på det, fast jag visste att mamma aldrig av fri vilja skulle ringa farfar, för sedan farmor sa rätt i ansiktet på henne att hon var en abnorm judisk hora har mamma inte talat vare sig med henne eller med farfar. Men det märktes inte alls på mammas sätt att prata.
Då sa den lille officeren, jaha, trodde hon att gubben fortfarande hade något som helst inflytande, i synnerhet nu när hans son hade blivit arresterad, misstog hon sig grundligt, för hon kunde vara glad att hon inte själv blev internerad, men ville mamma ringa och klaga, så varsågod. Och han gick fram till köksbänken, tog tag i bestickslådan och slet ut den, så hårt att han fick hela lådan i handen, knivarna, gafflarna, skedarna och teskedarna flög omkring i hela köket. Officeren dängde den tomma lådan mot bänken med sådan kraft att bakkanten lossnade, och så sa han, varsågod, nu har ni något att klaga på, men det här är bara början, jodå, bara början, och jag såg att han visade tänderna och förstod att han snart skulle välta omkull bordet. Men då lade den gråhårige handen på hans axel och sa, lugna ner dig Gyurka, lugna ner dig, sluta, vi har tydligen misstagit oss på damen, vi trodde att hon var en klok kvinna, vi trodde att hon visste när och mot vem man ska vara vänlig, men hon har tydligen inte tillräckligt med vett för att förstå vem som vill henne väl, det verkar som om hon till varje pris vill råka illa ut. Då så, då får det bli som damen vill ha det. Då slängde officeren som hette Gyurka den trasiga lådan på golvet, bredvid de utspridda besticken, och sa, bra, kamrat major, vi gör som ni tycker, vi går.
Officeren som hette Gyurka tittade på mamma och nickade, sedan vände han sig mot mig och sa till mig också, då så, de skulle gå, men bara för att han kunde se att vi tyckte om blommor och den som tycker om blommor kan inte vara en dålig människa, och när han sa det gick han fram till bordet och jag trodde att han trots allt skulle svepa ner gurkburken, men han drog bara upp en enda tulpan ur den, höll den mot näsan, luktade på den och sa att felet med tulpaner är att de inte luktar något, annars är det verkligt vackra blommor, sedan gick han ut ur köket. Vi går, kamrat major, sa han, men den gråhårige svarade ingenting, bara tecknade att han skulle gå, och då började officeren som hette Gyurka gå mot dörren och när han gick förbi mamma räckte han henne tulpanen och mamma tog den utan ett ord. Då sa officeren som hette Gyurka att den vackra ska ha vackert, sedan vände han sig mot mig igen, såg på mig och blinkade, sedan gick han ut genom dörren och nerför trappan.
Majoren gick också ut och mamma tänkte smälla igen dörren bakom honom, men majoren tog plötsligt ett steg tillbaka över tröskeln och satte foten i dörren så att mamma inte skulle kunna stänga den, och så sa han lugnt och stilla att det här kommer ni att få ångra, frun, för nästa gång vi kommer river vi upp till och med golven, vi skrapar bort kittet ur fönsterramarna, vi kikar in till och med under badkaret och i gasledningen också, vi plockar isär hela huset, och ni kan vara säker på att vi hittar det vi letar efter, det kan ni vara säker på, så tystnade han, vände sig om och började gå nerför trappan han också. Då smällde mamma igen dörren, fast först hörde jag att majoren sa adjö, och mamma vände sig om och kastade sig med ryggen mot den stängda dörren, hon stod där med den röda tulpanen i handen och tittade på skärvorna av muggen, de kringslängda besticken, den sönderbrutna lådan. Det ryckte i munnen på henne, sedan hårdnade den sakta, hon knep ihop läpparna och såg på mig och sa mycket tyst att jag skulle hämta sopskyffeln och kvasten så skulle vi samla ihop skärvorna, och då tittade jag på tulpanerna där de stod i gurkburken på bordet och jag hade velat fråga mamma om det där som officerarna hade sagt om pappa, det var väl inte sant, han skulle väl komma hem? Och jag vände mig mot mamma och såg att hon just då luktade på den där enda tulpanen, och hennes ögon var fortfarande så fuktglänsande att jag visste att hon knappt kunde hålla tillbaka tårarna, så då lät jag bli att fråga någonting alls.

Översättning Maria Ortman