Source: Dagens Nyheter

György Dragomán: “Den vita kungen”

Barndomen som en diktatur. Den rumänsk-ungerske författaren György Dragománs roman ”Den vita kungen” utspelar sig i en namnlös kommunistisk diktatur. Sara Gordan läser en skoningslös barndomsskildring.

I sin senaste essäsamling ”Une rencontre” (2009) skriver Milan Kundera om Francis Bacons målningar. Han börjar med att berätta en historia från diktaturens Prag, under det tidiga sjuttiotalet. En ung flicka som blivit utfrågad om Kundera av säkerhetspolisen hade stämt möte med honom för att de skulle kunna synkronisera sina svar, ifall han också skulle bli förhörd. Men det han skriver om är inte samtalet som följde, utan om flickans rädsla. Trots att hon var fullt påklädd, skriver Kundera, stod hon inför honom som om hon varit naken – ”likt en stor kniv, hade rädslan öppnat henne”. Än värre var dessutom att ju räddare flickan var, desto starkare blev Kunderas lust att våldföra sig på henne.

Det var en skandalös känsla, medger Kundera, en känsla han påminner sig när han betraktar Bacons groteska porträtt-triptyker. Objekten på målningarna verkar skrika och vrida sig i ofattbara plågor – men den som får dem att vrida sig är konstnären. Målarens gest har samma brutalitet som Kunderas, menar han själv, när han drömmer om att skada flickan. Ställd inför den andres svaghet väcks driften att slita sönder henne.

György Dragománs roman ”Den vita kungen” utspelar sig i en namnlös, kommunistisk diktatur med stora likheter med Ceausescus Rumänien där författaren själv är uppväxt. En stund lekte jag med tanken att jag skulle räkna alla hot, alla ”annars ska jag slå ihjäl dig” i romanen, men jag måste ge upp. Ingen idé att räkna utpressningarna, de hemmagjorda knivarna eller hånen för all del, i en bok som så fullkomligt genomsyras av rädslans hierarkier. Det är gastkramande, till en början, ända tills att jag själv liksom Dsjata, bokens elvaåriga huvudperson, börjar rycka på axlarna åt hoten, börjar se dem som en oundviklig del av det samhälle som beskrivs.

I ett kapitel är det Dsjatas rektor som under ett strömavbrott i en filmvisning – av den för skolbarn så spännande dokumentärfilmen ”Landet byggs”, om den senaste femårsplanen – ropar att ”de som inte satt på sina platser när ljuset tändes skulle han låta spetsa på påle, hänga på skolgården och personligen slita ut hjärtat på, för det var på tiden att den här totalt slafsiga, värdelösa församlingen en gång för alla lärde sig vad disciplin vill säga”. I ett annat kapitel spelar pojkarna fotboll, men avbryts av två arbetare som tvingar dem att i stället gräva ett dike; vägrar de ska de genast bli rapporterade till högre ort och deras föräldrar bli skickade till arbetsläger. När pojkarna, återigen, leker krig har de vassa, hemmagjorda knivar och strör avhuggna duvhuvuden omkring sig.

Att våld föder våld har aldrig varit så tydligt.

På senare tid har jag kommit över flera böcker av unga män från det forna östblocket. Det har rört sig om barndomsskildringar – ickebiografiska – och alla har på olika sätt gestaltat en till synes vansinnig värld. Sasa Stanicic skrev i sin ”Farfar upp i graven” (2008) om det land som en gång hette Jugoslavien, i komiska och magiska sekvenser gränsande till galenskap – tänk er en skriven Kusturicafilm så hamnar ni ganska rätt. I tjeckiske Jachym Topols roman ”Nattarbete” (2008) låg barnen i krig med varandra på ett sätt som imiterade de vuxnas krig; nästan alltid var det natt, döden stod alltid vid dörren, och som pojkskildring påminde boken om Harry Kullmans ”Gårdarnas krig”. György Dragománs ”Den vita kungen” liknar på många sätt föregångarna, vansinnet finns där, mörkret – även i dagsljus – och framför allt som sagt våldet, närvarande i vardagens allra minsta komponenter. Talar vi likheter hamnar vi nära William Goldings ”Flugornas herre” eller kanske Jan Guillous barndomsskildring ”Ondskan”, med den skillnaden att förtryckets Solbacka här saknar gräns, det omfattar hela samhället.

Det finns en given parallell mellan barndomen och diktaturen, nämligen den att barnet/individen i båda är helt och hållet utlämnat till dem som har makten. I ”Den vita kungen” förstärks den klaustrofobiska känslan av att vara utlämnad av språket som rasar fram nästan maniskt över sidorna och de mer tematiskt än kronologiskt ordnade kapitlen. Översättaren har sannerligen gjort ett lysande arbete, för jag fångas i det hetsiga ordflödet på samma sätt, tänker jag, som unge Dsjata är fast i sin värld – obegripligare och mer skrämmande än någonsin efter att fadern förts bort till tvångsarbete vid Donau.

”Den vita kungen” är Dragománs andra roman och har belönats med flera litterära priser i Ungern samt översatts och hyllats stort internationellt. När jag läser att han översatt bland andra James Joyce och Irvine Welsh till ungerska blir jag inte förvånad, det är lätt att se drag av dessa språkmästare hos Dragomán själv. ”Den vita kungen” är en stark och fängslande roman som lägger ännu en bit till pusslet av den nu försvunna världen bortom järnridån, och som dessutom visar på ytterligare ett av alla sätt som finns att berätta en historia, oavsett genre. Jag längtar nu efter flickskildringar från denna värld och tid – efter dramer som utspelar sig vid sidan av fotbollsplaner och slangbellekrig.

Sara Gordan