Ett absurt samhälle ur barnets synvinkel

Source: Hallands Nyheter

När pappa var borta heter en tidig film av Emir Kusturica om Malik som tror att hans pappa är på tjänsteresa men till sist förstår att han i själva verket sitter fängslad av politiska skäl.

I ungraren György Dragománs roman ”Den vita kungen” är det den elvaårige Dsjata som så småningom inser att de där ”arbetskamraterna” som en gång hämtade fadern i själva verket var säkerhetspoliser och att han själv alltså är barn till en ”statsfiende” med allt vad det innebär.

Utan att det sägs rent ut pekar det mesta mot att romanen utspelar sig i de ungersktalande delarna av Rumänien mot slutet av 1980-talet, när Ceausescu och hans Securitate ännu satt säkra vid makten.

Det var också där och då som Dragomán själv växte upp, så han vet vad han talar om. Genom att välja barnets synvinkel avstår han från analyser och kommentarer, och som läsare förstår vi ofta mer än Dsjata. Han har inte alltid den kunskap och mognad som krävs för att tolka det han ser och hör.

Men just därför kan också barnperspektivet vara ett effektivt sätt att avslöja ett samhälles absurditeter. Det visste som bekant redan H C Andersen.

Här slås man av den inneboende brutalitet som kommit att genomsyra allt, inte minst de vuxnas sätt att behandla barnen. Fotbollstränaren är sålunda en galning som satts att ta hand om småttingar därför att de vuxna spelarna inte står ut med honom, och skolan styrs av sadistiska lärare som älskar att hota och plåga sina elever.

Det är en värld av vanmakt och våld, där även barnens lekar lätt slår över i bokstavligen blodigt allvar. Systemet föder och göder förslagenhet, fusk och förljugenhet. Den som inte vill spela enligt reglerna straffas hårt.

Men även Dsjatas partitrogne och medaljprydde farfar – som kräver att bli kallad ”kamrat sekreterare” och tycker att svärdottern är en judehora som förlett hans son – urholkas inifrån.

Det här kanske låter som en osedvanligt dyster skildring av en nattsvart barndom. Men icke! György Dragomán (och hans översättare Maria Ortman) har ett flödande språk vars spänningsskapande energi driver handlingen och läsaren framåt.

Det finns något av ”Populärmusik från Vittula” över den episodiska och drastiska framställningen, även om ”Den vita kungen” inte är riktigt lika skruvad. Å andra sidan är den konstnärligt mer homogen.

Dsjata har ett skrynkligt foto av den saknade fadern i fickan, och han kan inte undgå att höra moderns förtvivlade gråt.

Men tillvaron är inte bara hemsk. Den är också full av förunderligheter och fantastiska äventyr, och Dsjata är en grabb som inte låter sig kuvas. Han bär på frihetens möjlighet.

Sten Wistrand