Barndom i Ceausescus skräckkabinett

Source Helsingborgs Dagblad

Carina Waern läser György Dragománs barndomsskildring från en bokstavligen blodtörstig diktatur.

boken. Pojken Dsjata är elva år när hans pappa förs bort av säkerhetspolisen till ett läger för politiska fångar vid Donaukanalen. De säger till pojken att det handlar om ett arbetsärende. Dsjata väntar i många månader på hans hemkomst innan han förstår att han är fånge.

Detta är utgångspunkten i 36-årige György Dragománs genombrottsroman Den vita Kungen. Allt utspelar sig i den ungersktalande delen av Transsylvanien i nordvästra Rumänien under 1980-talet, det land som leddes av diktatorn Ceausescu som summariskt avrättades av en militärdomstol julen 1989.

Transsylvanien var både Bram Stokers och den verklige Draculas hemvist; den sistnämnde hette Vlad Tepes, levde på 1400-talet och var ökänd för sin grymhet, hans favoritstraff var att spetsa folk på störar. Och det är inte utan att man känner i ”Den vita kungen” att Draculas grymhet går igen inte bara hos de kommunistiska enpartihärskarna; grymhet och brutalitet tycks ha genomsyrat alla samhällsnivåer. Inte minst i Dsjatas och hans kamraters vilda lekar med vapen, bränder, knivar, tillfångataganden och fiktiva krig. Ibland tror man sig läsa en hårdkokta skräckversionen av Huckleberry Finn och Tom Sawyer

Dsjatas mor är i opposition mot regimen och får därför inte längre arbeta som lärare, farföräldrarna anser att det är hennes fel att Dsjatas far har blivit fängslad. Umgänget med farföräldrarna – som är organiserade i partiet och kallar hans mor för ”den judiska horan” – får han sköta helt ensam vid högtidliga tillfällen.

György Dragomán skriver tätt, målande och konkret utifrån elvaåringens perspektiv i långa meningar och många bisatser, nästan som i ett enda andetag, även om boken är indelad i anekdotiska kapitel. Allt utspelar sig mot fonden av den våldsamma och orättfärdiga vuxenvärldens primitiva ritualer. Vid ett tillfälle drar Dsjatas mor med honom till en partifunktionär kallad ”ambassadören” för att vädja om hjälp för fadern och här antar berättelsen en lätt gotisk, surrealistisk karaktär.

Pojken hänvisas till ett rum med djurhuvuden och dödskallar; där finns också en mager gammal negerfarbror som visar sig vara en trädocka som är en automatisk schackspelare som han tvingas spela mot. Pojken förlorar schackpartiet men stjäl med sig ”den vita kungen ” i elfenben. Modern utsätts av allt att döma för ett våldtäktsförsök – vilket hon lyckas skratta sig ifrån.

Dragomán, som också arbetar som filmkritiker och översättare, säger i en intervju som ligger på hans hemsida att hans vill beskriva ”frihet i ett samhälle där det inte finns frihet” och han säger att han tror att alla barn upplever sina liv som att de inte kan vara på något annat sätt. Frihet är med andra ord något som tillhört vuxenvärlden; barn är i händerna på stat, skola och föräldrar.

Och ju mer beskuren friheten är ju mer drastiska metoder tas till för att manifestera den. Vad som är fascinerande med denna roman är att man känner på pulsen, rytmen och andhämtningen hur rättsövergreppen, lögnerna, manipulationerna och den totalitära statens propaganda förvandlar människorna antingen till med- eller motlöpare. Och pojken Dsjatas schackparti med den automatiska negerfarbror, som han kan besegra bara genom att fly, blir en illustrativ metafor för det totalitära samhället. Liksom bilden av hur fadern av säkerhetspolisen släpas in i fotbojor i på farfaderns begravning ger en konkret idé av hur det faktiskt kunde gå till. Bara en bråkdel av berättelsen är dock självbiografisk enligt Dragomán själv.

Ja, i själva verket är ”Den vita kungen” i sin drastiska pojkboksråhet en bok som får läsaren att inpå bara skinnet förstå vilket skitsamhälle Ceausescu verkligen stod för. En lysande bok skulle jag ha sagt om inte epitetet vore så olämpligt i sammanhanget, Maria Ortmans översättning är hursomhelst utomordentlig.

Carina Waern