Den vita kungen

Source Sydsvenkan

Dragománs språkkonst och konsekventa gestaltning tar jag entusiastiskt till mig. Men den något fadda bismaken av nostalgisk tillbakablick på pojk-åren känns däremot mindre spännande skriver Andrzej Tichy.

När elvaårige Dsjatas pappa en dag blir hämtad av några män är pojken övertygad om att de är hans arbetskamrater och de allihop ska iväg och jobba vid Donaukanalen. I själva verket kommer männen från säkerhetspolisen. Pappan har signerat en ”statsfientlig” petition och sätts i arbetsläger. Diktaturen som detta utspelar sig i namnges aldrig, men den bär stora likheter med det åttiotalets Rumänien som den ungerskspråkige György Dragomán växte upp i.

På en andfådd och ivrig prosa, indelad i kapitel som bildar nästan fristående episoder, låter Dragomán Dsjata berätta om tiden efter pappans försvinnande, en vardag som framför allt går i trakasseriets tecken. Är det inte äldre kompisar som slår så är det deras pappor, en fotbollstränare, en lärare eller några arbetare som tvingar barnen att göra deras jobb åt dem.

I en av få scener som gestaltar vänliga handlingar hjälper den utstötte arbetaren Hackan Dsjata undan ett gäng pojkar som misshandlar honom: ”Då kravlade jag mig upp och sa att lyckligtvis var det ingen större fara, jag hade bara fått en spark, slagit i knäet och en av tegelstenarna hade träffat mig lite i revbenen, det var ingenting, jag hade hämtat mig från mer stryk än så, det var värre att en av ärmarna på min skoljacka var till hälften avsliten och att byxorna var trasiga också för nu skulle mamma förstå att jag hade slagits igen fast jag hade lovat henne att jag aldrig mer skulle göra det. Då sa Hackan att i tider som dessa skulle man inte lova sådant.”

Dragomán ger en plågsamt tydlig bild av det totalitära samhällets fascistoida logik och visar hur liten skillnaden är mellan pojkarnas blodiga krigslekar och den officiella militarismen som ständigt brummar på i bakgrunden. För ja, detta handlar nästan uteslutande om pojkar, män och deras kraftmätningar. Emellanåt slår det hela över i enformiga, detaljerade beskrivningar av leksaksvapen, slappt skildrade prepubertala funderingar om det kvinnliga könet och ett tröttsamt osynliggörande av de kvinnor som trots allt omger pojken. Framför allt är framställningen av förhållandet till mamman märkligt onyanserad.

”Den vita kungen” är ingen utvecklingsroman i strikt bemärkelse, men boken tecknar åtminstone konturerna till ett vuxenblivande, Dsjatas sista tid som oskuldsfull yngling, innan den beslöjade världen avtäcks och han inser vidden av det våld som slagit ner över pappan, familjen och det land de lever i. Större delen av Dragománs språkkonst och konsekventa gestaltning tar jag entusiastiskt till mig. Den något fadda bismaken av nostalgisk tillbakablick på svunna tider av oskuld och ansvarslöshet (de så kallade pojkåren) känns däremot mindre spännande.

Andrzej Tichy